Scopes enligt GHG-protokollet

Låt oss bryta ner de olika typerna av utsläpp relaterade till ett företags aktiviteter enligt GHG-protokollet – scope 1, 2 och 3 – på ett sätt som är lätt att förstå! Ramverket är idag den dominerande standarden för klimatrapportering globalt, och ligger till grund för de flesta krav på hållbarhetsredovisning som ställs på företag idag. Enkelt sagt så omfattar Scope 1 de utsläpp ett företag direkt gör, Scope 2 handlar om utsläppen från den energi det använder, och Scope 3 inkluderar alla andra utsläpp relaterade till dess aktiviteter, från de varor det köper till de tjänster det använder.

Varför är scope-indelningen viktig för ditt företag?

GHG-protokollets scope-struktur är inte bara ett sätt att kategorisera utsläpp – det är ett strategiskt verktyg. Genom att förstå var dina utsläpp faktiskt uppstår kan du fatta bättre beslut om var insatser ger störst effekt, och kommunicera detta trovärdigt till kunder, investerare och affärspartners.

Allt fler krav på hållbarhetsredovisning – från EU:s direktiv om hållbarhetsrapportering (CSRD) till den frivilliga VSME-standarden för mindre företag – bygger på GHG-protokollets ramverk. Det innebär att en grundläggande förståelse för scope 1, 2 och 3 är en förutsättning för att kunna uppfylla dessa krav, oavsett om det sker frivilligt eller på grund av lagkrav.

Vill du beräkna scope 1, 2 och 3 helt automatiskt och kostnadseffektivt? Boka demo idag!

Scope 1 – Direkta utsläpp

Enligt GHG Protocol omfattar Scope 1 direkta utsläpp – det vill säga utsläpp som kommer direkt från källor som ett företag äger eller kontrollerar. Tänk på det som avgaserna från bilarna i ett företags bilflotta, förutsatt att dessa bilar drivs med fossila bränslen och inte elektricitet.

Vad räknas som Scope 1-utsläpp?

De vanligaste exemplen är förbränning av fossila bränslen i egna fordon, till exempel en bilflotta som körs på bensin eller diesel, uppvärmning av lokaler med olja eller naturgas, industriella processer som avger växthusgaser direkt, till exempel tillverkning eller kemisk hantering, samt kylmedel som läcker från luftkonditionering eller kylaggregat (så kallade fluorerade gaser, eller F-gaser).

För många tjänsteföretag och kontorsbaserade verksamheter är Scope 1-utsläppen begränsade – kanske enbart utsläpp från en leasad bilflotta. För tillverknings- och transportföretag kan de däremot utgöra en betydande del av det totala klimatavtrycket.

Hur beräknar man Scope 1?

Beräkningen grundar sig vanligtvis på faktisk bränsleförbrukning multiplicerat med emissionsfaktorer – standardiserade värden som anger hur mycket koldioxidekvivalenter (CO₂e) som genereras per enhet bränsle. För svenska verksamheter publicerar Naturvårdsverket emissionsfaktorer för direkta förbränningsutsläpp, uppdaterade årligen [1]. IPCC tillhandahåller schablonvärden (Tier I) som används framför allt som fallback när nationella data saknas [2].

Scope 2 – Indirekta utsläpp från köpt energi

Scope 2 handlar om utsläpp av växthusgaser från produktionen av den energi ett företag använder – inte från verksamheten i sig, utan från de platser som genererar energin. Det klassiska exemplet är kraftverket som producerar el till ett kontor. Enligt GHG-protokollet är detta en av de tre grundläggande kategorier som organisationer världen över använder i sin klimatrapportering.

Scope 2 – mer komplext än det verkar

Att beräkna Scope 2-utsläpp låter enkelt: inköpt el multiplicerat med elnätets utsläppsfaktor. Men i praktiken finns det två olika metoder att välja mellan, och valet påverkar resultatet betydligt.

Den marknadsbaserade metoden tar hänsyn till om ett företag har ingått avtal om förnybar el, till exempel genom att köpa ursprungsgarantier (GO-certifikat). Om du köper certifierad vattenkraft eller vindkraft kan din Scope 2 redovisas som noll – trots att du fysiskt sett är ansluten till samma elnät som alla andra.

Den platsbaserade metoden använder istället genomsnittsutsläppen för det elnät du är ansluten till, oavsett vilken el du köpt. Den svenska elmixen är generellt sett mycket utsläppssnål tack vare stor andel vattenkraft och kärnkraft, men det varierar.

Dubbel rapportering är ett krav – inte en rekommendation

GHG-protokollets Scope 2 Guidance kräver sedan 2015 att båda metoderna redovisas för organisationer med verksamhet på marknader där leverantörsspecifika emissionsfaktorer finns tillgängliga [3]. CSRD och ESRS E1 har byggt in samma krav för de företag som omfattas av direktivet [4]. Det är alltså inte ett kommande krav – det gäller redan. Det är också viktigt att ange vilken metod som används, annars kan information från olika företag inte jämföras.

Förutom el inkluderar Scope 2 även fjärrvärme, fjärrkyla och ånga som köps från externa leverantörer.

Scope 3 – Alla andra indirekta utsläpp

Scope 3 omfattar utsläpp från allt från produktionen av de produkter företaget köper av andra, till användning och sluthantering av ens egna produkter. Om ett företag köper produkter från en leverantör betraktas växthusgasutsläppen från tillverkningen av dessa produkter som Scope 3. Det är som att se på hela bilden av ett företags påverkan, från början till slut, över hela dess värdekedja.

Scope 3 – den svåraste och viktigaste kategorin

Scope 3 är ofta den i särklass största källan till ett företags klimatpåverkan – och den svåraste att mäta. Enligt GHG-protokollet delas Scope 3 in i 15 kategorier, fördelade på uppströmsutsläpp och nedströmsutsläpp [5]. Uppströms (kategori 1–8) avser utsläpp i leverantörskedjan innan råvaror eller tjänster når det rapporterande företaget. Nedströms (kategori 9–15) avser utsläpp efter att det rapporterande företaget levererat sin produkt eller tjänst till kund – inklusive transport, lagerhållning, användning och slutbehandling av sålda produkter. För att minska sina totala utsläpp av växthusgaser ska företag arbeta aktivt med hela denna del.

Uppströmsutsläpp

Vanliga uppströmskategorier inkluderar inköpta varor och tjänster, det vill säga utsläpp från leverantörernas produktion av det du köper, samt tjänsteresor som flyg, tåg och hotell för anställda, pendling till och från arbetet, kapitalvaror som maskiner, fordon och utrustning, och hantering av avfall som uppstår i den egna verksamheten och tas om hand av externa aktörer (Category 5: Waste generated in operations) [6].

Nedströmsutsläpp

På nedströmssidan handlar det bland annat om utsläpp när kunderna använder det du säljer, samt slutbehandling och avfallshantering av de produkter du sålt efter att de använts upp av kunden (Category 12: End-of-life treatment of sold products) [6].

Varför är Scope 3 så svårt?

Det krävs information och data från flera aktörer utanför den egna verksamheten – leverantörer, kunder och transportörer. Många av dessa organisationer delar inte utsläppsdata, vilket innebär att man ofta behöver använda branschgenomsnitt och schablonvärden. Det gör att Scope 3-siffror alltid innehåller en viss osäkerhet – men det är ändå bättre att ha en uppskattning än ingen data alls.

Scope 3 och leverantörskedjan

En av de viktigaste konsekvenserna av Scope 3-rapportering är att det synliggör beroenden i leverantörskedjan. Organisationer som tidigare enbart fokuserat på sin egen direkta energiförbrukning tvingas nu ställa frågor till sina leverantörer: Hur produceras råvarorna? Hur transporteras de? Vilket elavtal har de?

Det driver på ett aktivt leverantörsengagemang längs värdekedjan – ett samarbete för att gemensamt minska växthusgasutsläppen. GHG-protokollet lyfter just detta fram som en nyckelstrategi: att arbeta med leverantörer för att samla in primärdata och sätta gemensamma minskningsmål [5]. Stora företag ställer redan dessa krav på sina underleverantörer, och den trenden accelererar med CSRD.

Läs om hur AstraZeneca ställer krav i leverantörsledet.

Kopplingen till dubbel väsentlighetsanalys

EU:s hållbarhetsrapporteringsdirektiv CSRD introducerar begreppet dubbel väsentlighet – ett krav på att företag ska bedöma både hur klimatförändringar påverkar dem (finansiell väsentlighet) och hur de påverkar klimatet (påverkansväsentlighet). Scope-indelningen är direkt kopplad till påverkansväsentligheten: vilka delar av värdekedjan har störst utsläpp, och var har vi störst möjlighet att göra skillnad?

Genom att kartlägga sina scope 1-, 2- och 3-utsläpp får ett företag ett faktaunderlag för att genomföra en trovärdig väsentlighetsanalys.

Hur kommer man igång med scope-redovisning?

För ett litet eller medelstort företag kan det kännas överväldigande att börja rapportera utsläpp. Ett praktiskt angreppssätt är att ta det stegvis – enligt GHG-protokollet delas utsläppen in i tre scopes, och det är klokt att arbeta sig igenom dem i ordning.

Börja med att kartlägga företagets direkta och indirekta utsläpp i Scope 1 och 2 – dessa är lättare att kvantifiera och kräver data som ofta redan finns tillgänglig i form av bränslekvitton och elräkningar. Identifiera sedan de viktigaste Scope 3-kategorierna: vilka inköp dominerar, och hur reser era anställda? Det sista steget är att förenkla datainsamlingen. Med rätt verktyg kan inköpsdata, resedata och energidata samlas in och omvandlas till utsläppssiffror utan manuellt arbete.

Beräkna dina utsläpp med GoClimate – helt automatiskt

GoClimate samlar automatiskt in data från dina fakturor och kvitton och omvandlar dem till en färdig hållbarhetsredovisning – inklusive scope 1, 2 och 3. Boka en demo idag!