Scope 1, 2 och 3: Vad ingår?

Enkelt sagt: Scope 1 är de utsläpp ett företag gör direkt, Scope 2 är utsläppen från den energi det använder, och Scope 3 är alla andra utsläpp kopplade till dess verksamhet – från varorna det köper till hur kunderna använder det som säljs.

Här går vi igenom exakt vad som ingår i respektive scope, med konkreta exempel.

Vill du slippa räkna själv? Boka en demo med GoClimate

Scope 1 – Direkta utsläpp

Scope 1 omfattar direkta utsläpp – det vill säga utsläpp som kommer från källor ett företag äger eller kontrollerar själv. Tänk avgaserna från bilarna i den egna bilflottan, förutsatt att de drivs med fossila bränslen och inte el.

Vad räknas som Scope 1-utsläpp?

De vanligaste exemplen är:

Förbränning av fossila bränslen i egna fordon, till exempel en bilflotta som körs på bensin eller diesel (kallas mobil förbränning)
Uppvärmning av egna lokaler och anläggningar med olja eller naturgas (kallas stationär förbränning)
Industriella processer som avger växthusgaser direkt, till exempel tillverkning eller kemisk hantering
Kylmedel som läcker från luftkonditionering eller kylaggregat, så kallade fluorerade gaser (F-gaser)

För många tjänsteföretag och kontorsbaserade verksamheter är Scope 1-utsläppen begränsade - kanske enbart en leasad bilflotta. För tillverknings- och transportföretag kan de istället utgöra en betydande del av det totala klimatavtrycket.

Hur beräknar man Scope 1?

Beräkningen grundar sig vanligtvis på faktisk bränsleförbrukning multiplicerat med emissionsfaktorer - standardiserade värden för hur mycket koldioxidekvivalenter (CO₂e) som genereras per enhet bränsle. Naturvårdsverket publicerar emissionsfaktorer för direkta förbränningsutsläpp i Sverige, uppdaterade årligen [1]. IPCC tillhandahåller schablonvärden (Tier 1) som används framför allt som fallback när nationella data saknas [2].

Scope 2 – Indirekta utsläpp från köpt energi

Scope 2 handlar om utsläpp från produktionen av den energi ett företag använder - inte från verksamheten i sig, utan från de anläggningar som genererar energin. Det klassiska exemplet är kraftverket som producerar el till ett kontor. Förutom el ingår även fjärrvärme, fjärrkyla och ånga som köps från externa leverantörer.

Två sätt att räkna: location-based och market-based

Att beräkna Scope 2 låter enkelt: inköpt energi multiplicerat med en utsläppsfaktor. Men det finns två olika metoder, och valet påverkar resultatet betydligt.

Den marknadsbaserade metoden tar hänsyn till om företaget har avtal om förnybar el, till exempel genom ursprungsgarantier (GO-certifikat). Köper du certifierad vatten- eller vindkraft kan din Scope 2 redovisas som noll - trots att du fysiskt är ansluten till samma elnät som alla andra.

Den platsbaserade metoden använder istället genomsnittsutsläppen för det elnät du är ansluten till, oavsett vilken el du faktiskt köpt. Den svenska elmixen är generellt utsläppssnål tack vare stor andel vattenkraft och kärnkraft, men det varierar mellan länder och nät.

Dubbel rapportering är ett krav – inte en rekommendation

GHG-protokollets Scope 2 Guidance har sedan 2015 krävt att båda metoderna redovisas, för organisationer med verksamhet på marknader där leverantörsspecifika emissionsfaktorer finns tillgängliga [3]. CSRD och ESRS E1 har byggt in samma krav för de företag som omfattas av direktivet, och kravet finns kvar även efter 2026 års förenkling av ESRS [4]. Det gäller alltså redan idag, inte som ett kommande krav. Det är också viktigt att tydligt ange vilken metod som används, annars går siffror från olika företag inte att jämföra.

Scope 3 – Alla andra indirekta utsläpp

Scope 3 omfattar utsläpp från allt annat kopplat till verksamheten: produktionen av det företaget köper från andra, och användning och sluthantering av det egna produkterna. Köper ett företag varor av en leverantör räknas utsläppen från tillverkningen av dem som Scope 3 - det är hela bilden av företagets påverkan, från början till slut, över hela värdekedjan.

Scope 3 är ofta den i särklass största källan till ett företags klimatpåverkan. Enligt Carbon Trust kan dessa indirekta utsläpp utgöra så mycket som 70–90 % av ett företags totala klimatavtryck [7]. Enligt GHG-protokollet delas Scope 3 in i 15 kategorier, uppdelade på uppströms- och nedströmsutsläpp [5].

Uppströmsutsläpp (kategori 1–8)

Avser utsläpp i leverantörskedjan innan råvaror eller tjänster når det rapporterande företaget. Vanliga exempel:

Inköpta varor och tjänster – utsläpp från leverantörernas produktion av det du köper
Tjänsteresor som flyg, tåg och hotell för anställda
Pendling till och från arbetet
Kapitalvaror som maskiner, fordon och utrustning
Avfall som uppstår i den egna verksamheten och tas om hand av externa aktörer (kategori 5: Waste generated in operations) [6]

Nedströmsutsläpp (kategori 9–15)

Avser utsläpp efter att företaget levererat sin produkt eller tjänst till kund. Vanliga exempel:

Transport och lagerhållning av sålda produkter
Utsläpp när kunderna använder det du säljer
Slutbehandling och avfallshantering av sålda produkter efter användning (kategori 12: End-of-life treatment of sold products) [6]

Varför är Scope 3 svårast att mäta?

Det krävs data från aktörer utanför den egna verksamheten – leverantörer, kunder, transportörer. Många delar inte utsläppsdata, vilket gör att man ofta får använda branschgenomsnitt och schablonvärden.

Sammanfattning: vad ingår i respektive scope

Räkna ut era scope 1, 2 och 3 helt automatiskt

GoClimate samlar automatiskt in data från era fakturor och kvitton och omvandlar dem till en färdig utsläppsberäkning – inklusive scope 1, 2 och 3.

Boka en demo